gtvplay-970-05

Profilen | Mathias Färm – Rockstjärna och räcerförare

Av den 14 december, 2014

Mathias Färm är gitarrist i Millencolin och detta har han levt på i tjugotre år, han fick också köra sin dragracingbil på Örebro Race Day. 

Jag möter upp Mathias i studion nere vid polishuset där han sitter och mixar ett band från Schweiz.

Namn?
– Mathias Färm

Ålder?
– Just fyllda fyrtio, tyvärr

Yrke?
–  Musiker och räcerförare

Vem är Mathias Färm?
– Ja vem är jag, en hyperenergisk snubbe som försöker hinna med så mycket som möjligt. Jag kan nog tänka mig att folk uppfattar mig som lite speedad.

Var kommer du ifrån?
– Jag är uppväxt i Sörby, nu bor jag i Almby så jag håller mig i området. Jag trivs där, det är mitt hood.

Vad har du för fritidsintressen?
– Det är musiken och sen kör jag dragracing som jag tycker är riktigt roligt.

mattias färm dragracing

Foto. Karl-Johan Sandberg

Berätta lite mer om dragracingen?
– Det blir ju lite som en sjukdom det där, det är svårt att göra en karriär som dragracingförare i Sverige, men lika fullt vill jag ju vara snabbast och vinna!

För mig känns det som om det kan vara kombinationen av tävling och teknik som lockar?
– Jo visst är det så, jag tog inte körkort förrän jag var 27 år och av någon anledning blev det detta jag började göra, men när jag gör någonting så måste jag bli bäst på det känner jag. Det kunde kanske blivit krocket eller någonting annat men det blev dragracing.

– Det var likadant när jag skejtade, jag var grymt seriös. Sen är själva tävlandet mest en ursäkt för att få hålla på med det.

Så tävlandet är mer för att legitimera tiden man lägger ner?
– Ja man är tvungen att tävla för att det skall vara okej att hålla på med det så hårt, det låter ju mycket bättre när man säger att man skall iväg och köra SM i dragracing. Det blir liksom lite mer seriöst.

Det verkar grymt kul i alla fall?
– Ja det är en adrenalin kick, men huvuddelen är egentligen problemlösning, sen är det ju mycket en social grej också, lite som för när man åker på festival.

Berätta lite mer om hur det funkar med tävlandet?
– Den klass jag tävlar i (Superstock) har väldigt många regler, dessa bestäms i USA och säger bland annat vad du får göra med bilen, tillexempel får min bil inte väga mindre än ett visst antal kilo och så vidare. Så det är en himla massa att hålla reda på.

Har man mycket hjälp från sina medtävlare?
– Det är olika, visst finns det prestige men de flesta hjälper till och delar med sig, man brukar tjäna på att vara en av de som delar med sig.

Hur ser din relation till musiken ut?
– Jag vet inte riktigt, den ser definitivt annorlunda ut nu än när jag var yngre. Som barn lyssnade jag väldigt mycket på musik, det var inte någon som direkt spelade någonting hemma. Farsan hade någon gammal gitarr men mer var det inte.

Foto. Åsa Lindqvist

Foto. Åsa Lindqvist

Sen började jag åka skateboard och då var musik en stor del av den kulturen, plötsligt började folk runt omkring som skejtade att starta band och då var ju vi tvungna att starta ett band också. Det var jag och Nicola som startade bandet och ingen av oss hade spelat tidigare. Jag menar det var ju sent, jag gick i gymnasiet när jag startade mitt första band och hade aldrig hållit i en gitarr. Men det var ju lite av grejen med punk, att alla kan spela det.

Vi skrev vår första låt vid första repet och det lät antagligen skit, men grejen var att vi kunde köra igång med vårt eget och behövde inte stå och köra en massa covers och sånt. Under första året tror jag vi skrev femtio låtar och spelade in tre demos, så det gick väldigt fort.

Jag tror nog att jag lyssnade mer på musik då än vad jag gör nu. Problemet för mig är att dagens utbud med bland annat Spotify överväldigar mig så att jag inte vet vad jag skall lyssna på, det var enklare när man gick till sin skivback och valde.

Vad tycker du om utvecklingen inom musikbranschen?
Nu börjar det bli lite rätsida på det hela med alla musiktjänster som erbjuder dig att lyssna på musik samtidigt som artisterna får betalt, det är nog inte många idag som laddar ner musik illegalt, något som vi led mycket av förr.

Du är ju en mångsysslare, men för allmänheten är du mest känd som gitarrist i Millencolin. Vad händer på den fronten för närvarande?
Vi har en hel del grejor på gång, men tyvärr inget som är officiellt än. Nästa år är det sju år sedan vi släppte en skiva så det är ju rätt så länge sedan. Vi har ju spelat hela tiden, i somras spelade vi inte så mycket, jag tror det blev tolv festivaler. Men det kommer hända en del runt Millencolin nästa år, mer kan jag inte säga nu.

Så Millencolin är alive and kicking?
Ja i allra högsta grad, vi är riktigt peppade och nästa år är det tjugotre år sedan bandet startades.

Det är lång tid för ett band?
Sjukt länge, det är ju hela mitt vuxna liv. Vi är dessutom samma medlemmar och vi har levt på det i tjugotre år.

Var i världen är ni störst?
Sydamerika, Australien, i Europa är det Tyskland, i och med att vi var utomlands så tidigt. Vi var i Japan och Australien -96. I och med att vi var där så tidigt så är vi är väletablerade där. Jag kan förstå att en del av våra fans i Sverige undrar vad vi håller på med eftersom vi inte gjort så mycket här på de senaste åren.

Det kommer nog bli mer i Sverige i framtiden, men skall man leva på detta så är det viktigt att inte fastna här. Därmed inte sagt att Sverige är oviktigt, jag menar man är svensk och Sverige är ändå hemma.

Ni gjorde en spelning på Metallsvenskan, hur var det?
Det var lite bisarrt eller i alla fall en lite off grej på setup, men det blev jävligt kul. Det är alltid lite nervöst att spela hemma i Örebro, det spelar ingen roll vad som händer i Rio men här hemma så känns det lite viktigare.

Foto. Karl-Johan Sandberg

Foto. Karl-Johan Sandberg

Det var en massa snack på nätet innan spelningen om huruvida ni skulle spela på en Metallfestival?
Metall kan vara så jävla Metall och för de som lever i det skall allt vara så sjukt mycket metall, det är väl för dem det kan vara lite känsligt om ett band som vi kommer och spelar.

Personligen tyckte jag det var lite märkligt med tanke på den bredd som Metallsvenskan har, vi har ju band som Kristet Utseende till exempel?
Nej visst är det så, och det kändes som att det var rätt uppskattat ändå.

Hur är det skejtar du någonting fortfarande?
Ja det gör jag faktiskt, det blir kanske inte så mycket nu men jag och min son brukar ta och åka ner till macken för att äta glass eller så.

Men jag brukar skejta, jag känner mig så jäkla ung fast jag inte är det, jag är väl inte så gammal heller. Men man känner när man kommer skejtande att folk undrar vad man håller på med, men jag har ju skejtat sen 1986 och har alltid gjort det. Nu försöker man få in ungen på skejtadet men han kanske inte tycker det är lika kul som jag gör.

Vilken är din favorit skejtspot i Örebro?
Numer skejtar man på brädcentralen, och i Tybble har de en betongpark som man skejtade i.

Annars är ju en legendarisk spot ”Lindis handrailen”, den låg inne på gården ungefär vid Serieboden mitt emot Rudbecksskolan. Namnet kommer från en av mina gamla klasskamrater som bodde där.

Åter till musiken, Franky Lee är din skapelse eller hur?
Ja det är min och Magnus Hägerås från The Peepshows.

Vad är bakgrunden till bandet?
Det var helt enkelt så att jag ville sjunga i ett band, det har varit jäkligt roligt men vi har varit lite lata så vi har bara gett ut två skivor. Man skulle kunna göra mycket mer med Franky Lee, men Millencolin har tagit väldigt mycket tid för mig.

Men det är i alla fall ett levande projekt?
Ja det är det i allra högsta grad. Franky Lee är inte riktigt ett band som repar, vi gör en låt och sen spelar vi in den helt enkelt.

– En annan grej med Franky Lee var att när man startar en ny grej så är inte ramarna så snäva och man kan göra lite som man vill, vi har inte speciellt snäva ramar i Millencolin heller men det är ju fortfarande så att fansen har vissa förväntningar.

– Förresten är det skitjobbigt att vara sångare.

Vi sitter ju här i er studio, hur började det?
Jag och min vän Mjeszko från Nasum startade studion 1992 på en annan plats, 1999 så flyttade vi hit och byggde den här studion. Mjeszko var en av de som gick bort i tsunamikatastrofen och efter hans bortgång så köpte Millencolin både min och Mieszkos andelar, så nu kan man säga att det är Millencolins högkvarter.

Vilka band jobbar ni med nu?
Som det ser ut nu så hyrs studion ut mycket till andra band och tekniker. Själv gör jag en del mixjobb och spelar in lite band, men jag tycker det är roligare att mixa än att spela in.

– Jag försöker göra mer grejor här i studion, för att det är kul och det är bra att hålla sina skils alive. Studion ”Sound Lab” är ju lite legendarisk. Vi gjorde mycket åt Burning heart förr.

Tillbaks till racingen, hur började du med dragracing?
Jag fick helt enkelt för mig att jag skulle ha en Mustang, så jag köpte mig en som jag hade i mitt garage fram till jag tog körkort. Jag körde aldrig bilen förrän jag fick körkortet, men jag var nere i garaget och startade den. Efter det så har jag ägt säkert tjugo Mustanger.

– Efter ett tag blev det helt enkelt så att man ville köra fort och det blev väl en del illegal racing på nätterna. Men det blev för jobbigt och jag insåg att det inte gick att hålla på med. Sen ville jag börja tävla och 2007 köpte jag mig en riktig racingbil som det körts dragracing med ganska länge, under några år hade jag den och körde på gatan med. Sen bestämde jag mig för att börja tävla i en klass som heter Superstock.

– Regelverket är rätt komplicerat och allt bestäms från USA, men kontentan är att alla tävlar på lika villkor.

Du var med på Örebro Race Day, hur kändes det att få köra dragracingbilen genom Rudbeckstunneln?
Det var skitroligt men samtidigt nervöst, min bil går ju liksom inte att svänga med. Men jag fick ju göra burnouts och så låter den mycket så jag tror publiken blev nöjd. Samtidigt tycker jag att det är kul att det blev av över huvud taget, hela arrangemanget kändes lite osvenskt helt enkelt.

Hur ser dina framtidsplaner ut?
Det kommer hända en del med Millencolin framöver och det är väl huvudplanen, sen är det väl dragracingsäsongen 2015 som drar igång och då är planen att bli två tiondelar snabbare och därmed snabbast i Sverige.

Då får jag tacka för den här pratstunden och önska lycka till med de framtida planerna.

Snabbfrågor: Stjärntecken? - Jungfru Förebild? - Jag har liksom inga förebilder. Resmål? - Los Angeles Film? - De tolv apornas arme. Musik? - Foo Fighters Färg? - Svart. Dryck? - Cognac Mat? - Mexikanskt. Vad gör du helst när du inte jobbar? -Rejsar.

Snabbfrågor:

Stjärntecken?
– Jungfru
Förebild?
– Jag har liksom inga förebilder.
Resmål?
– Los Angeles
Film?
– De tolv apornas arme.
Musik?
– Foo Fighters
Färg?
– Svart.
Dryck?
– Cognac
Mat?
– Mexikanskt.
Vad gör du helst när du inte jobbar?
-Rejsar.

karl-johan-sandbergKarl-Johan Sandberg, Profilen | Lokalt
Örebroguiden

You must be logged in to post a comment Login