gtvplay-970-05

Lokalt | Reseberättelser – allt från förbjuden frukt till kvinnofrågan

Av den 24 oktober, 2015

Äventyrare, vetenskapsmän, konstnärer och andra resenärer har i alla tider förbryllat och fascinerat människor med sina reseberättelser. I boken Berättare på resa samlar Örebroforskaren Carina Lidström svenska reseberättelser från 1667-1829. Först ut är äventyraren Nils Matson Kiöping, som berättar att han tror sig ha hittat den förbjudna frukten Adam och Eva åt – bananen.

År 1647 tog den 26-årige Nils Matson Kiöping tjänst hos Ostindiska kompaniet och reste till Sydostasien, Kina, Ceylon, Iran, Madagaskar och Atlantöarna utanför Afrikas västkust. Väl hemma skrev han en reseberättelse.

Carina Lidström, forskare i litteraturvetenskap vid Örebro universitet, har samlat berättelser som Kiöpings. Hon ger en överblick av svenska reseberättelser som trycktes under det långa 1700-talet – boken startar 1667 och slutar 1829. Vilka var de som reste och skrev och vilka former tar sig den svenska reseberättelsen under den här perioden?

Jag har helt enkelt inte hittat några tryckta exempel på reseberättelser från tiden innan 1667 och jag drog strecket 1829 eftersom utgivningen ändrat karaktär runt 1830, säger Carina Lidström.

Olika roller
Hon har delat in berättelserna i olika resenärsroller: äventyraren, vår man på plats, vetenskapsmannen och esteten. Äventyraren vill framför allt väcka läsarens förundran medan vår man på plats åtar sig att likt en nyhetsreporter åskådliggöra, roa och informera. Hos vetenskapsmannen får reseobservationerna ibland stå tillbaka för vetenskapliga resonemang medan esteterna reser ut för att se och beskriva det sköna och dramatiska.

Äventyrarens sätt att se och beskriva det han mött på resan är präglat av mytiska och fantastiska berättelser om platser som kan uppfattas som världens utkant. Han ligger i sin framtoning inte så långt från sagans eller mytens resenärer.

Äventyraren tycks förhålla sig lite löst till sanningen. I tidiga reseberättelser blev noshörningar enhörningar och sjölejon sjöjungfrur. Nils Matson Kiöping som är först ut i min bok drar ibland till med en skröna mest för att underhålla och förundra, berättar Carina Lidström. – Fast äventyraren är inte ensam om att inte alltid hålla sig helt till sanningen. Maria Lindeberg var vår kvinna på plats och skrev brev från Paris som publicerades i Stockholmsposten. Hon skönmålade delvis kvinnornas liv i Paris för att lyfta kvinnofrågan.

Ur en svensk fruntimmerssynvinkel
Lindeberg skriver ur en ”svensk fruntimmerssynvinkel” och var den första kvinnan som publicerat reseberättelser när hennes bok kom 1827. Carina Lidström beskriver henne som en föregångare till Fredrika Bremer.

Jämlikhetsfrågor är ett återkommande tema i Lindebergs brev. Hon tar tillfället i akt att samtidigt som hon beskriver tillvaron i Paris lyfta förhållanden hemma, inte minst kvinnofrågan.

Maria Lindeberg är den enda kvinnan, som trycker reseberättelser under tidsperioden. Men strax efter 1830 börjar Sophie von Knorring, Amalia Lundeberg och Fredrika Bremer skriva.

Med ett undantag var alltså samtliga reseberättelser skrivna av män. Självklart vore det intressant att gå vidare framåt i tiden och närmare undersöka kvinnors resor. Men mitt syfte med den här boken är att ge en litteraturhistoriskt orienterad överblick av svensk reseberättelse under det långa 1700-talet. Resor och berättande hör ihop men trots detta är reseberättelsen i någon mån en genre som bara skymtar i den svenska litteraturhistoriens periferi, avslutar Carina Lidström.

Kultur & Musik | Lokalt
Örebronyheter

You must be logged in to post a comment Login